torsdag 11 juni 2015

En liten (och knubbig) uppdatering


Lilla fröken ekorre som kom in för lite över en månad sedan, pälslös och kattbiten, mår utmärkt. Fenomenal aptit (den här damen GILLAR sin mjölkersättning), och hon har börjat intressera sig för fast föda i form av nötter, sälj och olika färska örter från äng och trädgård, och har för att vara ärlig börjat bli lite tjock. Det gör mig glad att veta att hon har ett extra energilager när vi om några veckor släpper henne fri.

På bilden har hon precis fått 14-15 ml mjölkersättning och sedan bestämt sig för att bestiga Mount Husse.

onsdag 20 maj 2015

Åsså lite oxytocin...


Här är den kattagna ekorrungen från två veckor tillbaka, fortfarande utan att ha öppnat sina ögon. Efter mat och hjälp med toalettbestyret är det lätt att man blir lite sömnig.

Hennes ögon får vi nog se vilken dag som helst. Stark och fin, äter bra, förvånansvärt kapabel att klättra och klamra sig fast även utan syn. Såren efter katten är nog inget problem längre, och om det inte uppstår komplikationer - några av de små har lätt för att få lunginflammation - så är hennes prognos rätt bra.

Söt som tusan är hon.

Nu ska jag mata harpaltar.

onsdag 6 maj 2015

Hon är ju så liten


Tid för kvällsmat för vår yngste ekorrunge. Mjölkersättning och antibiotika - de små såren som syns på bilden har läkt riktigt bra, men de är från tänderna på en katt, och vi är inte i hamn än.

Hon är inte helt nöjd med den kalla och lite för hårda sprutan hon får mjölk med, piper och klagar lite, vrider sig men äter ändå. Det syns inte på bilden, men hennes mun är fortfarande format efter mammans spena.

Inte en optimal start på något vi vet kommer att vara ett hårt liv, men vi gör det vi kan. Ett nytt liv, mindre än två veckor gammal - hon har inte öppnat ögonen än, och är nära nog utan päls.

Jag återbördar henne till buren vi har henne i, inrett med mjuka handdukar och en gammal mössa. Hon kryper in i mössan och somnar. Jag vet att värmekudden under buren står på rätt styrka, men jag kollar bara för att vara säker.

Hon är ju så liten.

onsdag 29 april 2015

Ogrillade kottar tack!

video

Snart ska det enligt uråldrig (lite osäker här, men rätt gammal är den väl?) tradition futtas eld på stora mängder ihopsamlat skräp - trädgårdsavfall, överblivet virke, gamla trädgårdsmöbler, vad vet jag. När trädgården städas dyker det upp allt möjligt märkligt - gammalt staket, rostig ståltråd, överblivna grejer av tveksamt värde och tyvärr otveksamt potential att orsaka skada. Igelkotten på bilden har ett riktigt fult sår vid sin hals - sannolikt resultat av kvarglömd ståltråd i någon trädgård. Städa gärna bort sådant när ni ser det. Vi är hyfsat optimistiska för igelkotten på filmen - den har fått kirurgisk hjälp av en av våra duktiga veterinärer, får smärtlindrande och annan medicin av oss, och som ni ser så äter den rätt bra.

Tillbaka till högarna som snart kommer att brinna. Många av dessa högar började bildas redan i höstas, just när våra taggiga vänner började leta efter torra och trygga platser att övervintra. Högarna var utmärkta.

Många av våra taggiga vänner sover fortfarande. Det vore jättesynd om de vaknade till eld, rädsla, smärta och död. Ett bra trick är att sonika flytta på högen innan man tänder eld på den. För riktigt stora högar kan det kanske krävas en traktor eller dylikt, men här ute på landet finns det lyckligtvis en del sådana (samt trevliga bönder som kan köra dem). 

Trevlig valborg på er!

fredag 10 april 2015

Fri igen


Det tog några dagar innan hon öppnade sitt skadade öga. Det var det enda som såg fel ut - vingfjädrar och styrfjädrar var perfekta, inga brott i vingar eller fötter, starka och fina klor, men ögat var igenklistrat.

Det tog några dagar, men omsider kunde vi ana ögat där bakom halvslutna ögonlock. Det såg helt ut. Och när vi efter morgonmatning i söndags kunde se henne flyga felfritt från ena sidan av voljären och landa med perfekt precision på sin gren, så visste vi att hon såg bra också. Dags att släppa.

Ett trevligt bekantskap!

onsdag 1 april 2015

Det rör sig vid vägarna


Visst, det är ljusare nu. Våren är på gång och vi har haft 6-7 plusgrader, kvällarna har blivit längre och tussilagon har börjat titta fram.

Mycket händer i naturen nu - fåglar och djur har överlevt det hårdaste av vintern, bara för att starta på en av de tuffaste perioderna av året: parning och häckning. Och av någon anledning är det många rovfåglar som jagar längsmed vägarna nu, som försöker hitta värdefull mat på de till synes öppna områdena där vi färdas i våra metallburkar.

Kör försiktigt, och om olyckan skulle vara framme: kontakta polisen eller en lokal viltrehabiliterare nära dig. Vi kan hjälpa.

Klicka här för att se KFV riks (Katastrofhjälp Fåglar och Vilt riksorganisation) lista över medlemmar

Klicka här för att se Naturvårdsverkets lista över godkända rehabiliterare 

Lappugglan på bilden hade ett oblitt möte med något fordon, men har öppnat sitt igenklistrade öga nu.' Till veckan kommer vi ta henne för ögonlysning hos en av våra hjälpsamma veterinärer så att vi kan vara helt säkra på att allt fungerar som det ska innan vi släpper henne. 

Mildare och snällare att hantera än slagugglor brukar vara, men i vår erfarenhet också bräckligare. 

onsdag 25 mars 2015

"Skräpfåglar"

Bild från Rättviks viltjour. Luftgevärskjuten duva. 

Har ni hört den termen förut? Det begreppet? Skräpfåglar, skräpdjur. Faunans avskräde. Naturens egna sopor.

Visst, vi människor har våra sätt att se naturen på. Plantor som stör våra odlingar och våra trädgårdar är ogräs. Djur som av någon anledning stör oss kallas skadedjur. Enorma resurser läggs ner på bekämpning av de olika slag – insekticider, växtgifter, råttgift, avskjutning, fällor.

Just termen skräpdjur stör mig. Utan att kunna bekämpa till exempel insekter eller gnagare som skadar grödor eller bär smitta så hade mänskligt lidande varit klart större, jag vet det.

Och samtidigt är det frågan djur som lyckas bra på grund av sin anpassningsförmåga och flexibilitet, på grund av sin klipskhet och sin förmåga att utnyttja sin omvärlds resurser på ett optimalt sätt. Som människan själv är de smarta opportunister.

De är kulturföljare. Människans och råttans historia är en del av samma täta väv. Kråkfåglar, fiskmåsar och duvor hör också till i denna väv. Våra städer är en konstgjord bergsmiljö som passar klippduvan utmärkt. Rikligt med mat finns för allihop, då vi människor ju har en särskilt förmåga att skräpa ner omkring oss. Det ymniga flödet av smulor som trillar ner från den västliga civilisationens bord ger feta och välmående duvor, stora flockar av kajor, råttkolonier som lätt kan konkurrera med städerna ifråga vad angår individtal.

De följer oss. Och vi kallar dem skräpdjur, värdelösa. De lever av vårt skräp, det vi slänger omkring oss.

Vi rehabiliterar skadade fåglar och vilt. Till och från får vi kommentarer – ”Jaha, så ni tar emot skräpfåglar också?”

Och vi tänker på de duvor och skator vi tagit emot. Påkörda, trafikskadade. Eller skjutna med luftgevär. Levande, intelligenta varelser som både kan känna smärta och rädsla.

”Skräpfåglar”.

Vi har fått bra träning i att bandagera och plåstra om representanter för dessa fascinerande – och av många så avskydda – arter. Träning som också kommer de mer exotiska och imponerande arterna till godo.

Inte bara gillar vi dessa fåglar, men det är också väldigt trevligt att finputsa sin hanteringsteknik och sitt bandagemönster på individer som inte är ute efter att riva ut ögonen på en.

Vi skräpar ner, de lever av det. Det betyder inte att dessa djur är skräp.