I dessa tider av rättshaveristiskt kränkthetsvurmande bör jag kanske vara försiktig med att allt för lättvindigt använda en term som definierats inom psykiatrisk terminologi. Men jag tar en chans. Sue me.
Dessutom, termen ifråga är ”neuros”, och när den moderna sinnebilden av en neurotiker lutar åt Woody Allen torde fältet vara i visst mån öppet för tolkningar. Visst, min lilla neuros – om det ens är en sådan – är mycket beskedlig jämfört med de praktneuroser som till och från paraderas av större eller mindre profiler i sociala medier. Ping Birro.
Det hela började med att jag behövde sockar. Vanliga, diskreta och gärna billiga sockar. Då jag sedan länge har närt en djup avsky inför att beträda etablissemang vars specialitet är att sälja kläder, valde jag att förlägga min inköpsrond till en välsorterad butik inom verktyg, bygg, hus, trädgård, elektronik och fan och hans moster. Nej, inte giganten i Insjön.
Mellan gummistövlar och arbetssko med och utan stålhätta, yxor, sågar, vattenslangar och vindrutetorkare hittade jag det jag sökte: Sockar. Ett 7-pack. Billiga, rimlig kvalitet. De var även märkta med veckodagarna – på engelska visserligen, men ingen större utmaning för en polyglott som jag. (Kanske mer korrekt att kalla mig tri-glott, med svenska, norska och engelska, men ändå…)
Väl hemma var jag nöjd med mitt klipp i flera dagar, dock började glädjen efter en stund att naggas i kanten. Var jag verkligen tvungen att hålla mig till ”Monday”-sockar på måndagen? Vad om jag blandade lite? Min garderob har till sin natur en dragning åt det kaotiska, och det tog inte lång tid innan tvättlinan uppvisade blandade par, där en tisdagssocka oförskämd beblandade sig med en fredagssocka (eller än värre – en lördagssocka!).
Det slog mig att det här kanske var en liten vardagsneuros. Att jag inte borde låta den få fäste, i och med att jag som person inte egentligen är så väldigt neurotisk. Kanske jag bara kunde låta bli att bry mig – kanske min skamlösa användning av söndagssockar på en veckodag även kunde vara ett tecken på en viss ungdomlig upproriskhet!
Men tänk om någon såg? På jobbet till exempel. Eller på pendeltåget. Vad skulle de säga? Vad skulle de tro? Tanken störde mig mer än jag först torde erkänna, även för mig själv. Ett litet gruskorn i de dagliga rutinerna, en rubbning av vad jag trodde var rätt flexibla cirklar.
I långa perioder var jag mån om att inte använda mina veckodagsmärkta sockar ute bland civiliserat folk, dock var det ju så att jag hade införskaffat dem av en anledning: jag behövde sockar.
Numera har jag dock en lösning. Må vara att det är lite lätt neurotiskt, men de dagar jag nu har på mig något par av mina veckodagsmärkta sockar har jag också byxor långa nog att skymma dem.
Neurosbyxor.