onsdag 26 mars 2014

"Det är ju så enkelt!"

"Alla bär på en historia!"

"Bara sätt dig ner och skriv, alltids kommer det något ur pennan!"

"Få det ut! Oroa dig inte över kvalité och stavning, det kan du ta hand om sedan!"

Ja, jo.

Men så enkelt är det ju inte alltid. Du sätter dig ner med datorn / anteckningsblocket / stentavlan / tatueringspennan, fullt övertygad om att nu, NU, kommer den stora generationsromanen / den nästa kioskvältaren / världens maffigaste mysterieroman / den definitiva deckaren / den fräsigaste fantasyn.

Och markören står där och blinkar, hånfull och retande. Blink. Blink. Orden vägrar komma.

Din vackraste penna sätter inga streck i blocket. Dess vikt ligger främmande och ovänlig i din hand. Skrivblockets vita ark blir bara vitare och vitare framför dina ögon, markant obesudlade av snygga formuleringar.

Stentavlan spricker kanske, vad vet jag. Tatueringen blir inflammerad. Har aldrig testat vare sig stentavlor eller tatuering som skrivmetod, så här har jag ingen aning (kommentera gärna om du har!).

Skit samma - poängen är att orden inte alltid kommer när man vill. Och om de kommer så är de motvilliga, formlösa, stretande och inte alls samarbetsvilliga. De är komplett ointresserade av historien du önskar berätta.

Det finns vissa råd, självklart. Några funkar, andra funkar inte, och många har jag inte ens testat.

Väl, funkar och funkar... Skrivande är (i min erfarenhet åtminstone) inte mekanik. Inget fungerar till hundra procent. Men det är fortfarande värdefullt att ha mer än ett verktyg i sin verktygslåda.

Här följer några råd från en som inte på långa banor är formellt kvalificerad att ge dem.


  • Byt miljö. Bor du i en större stad? I en stad över huvud taget? Ta med dig dator/skrivblock/stentavla/tatueringsoffer och sätt dig på ett kafé. (Bjud gärna tatueringsofferet på en kopp kaffe som tack för besväret. Och smärtan.)
  • Om inget kafé lockar, testa biblioteket. (Försiktig med tatuerande och huggning på stentavlor här dock - vissa bibliotekarier är aggressivare och mer lättretade än man skulle tro.)
  • Om du vanligen skriver på dator, testa att skriva för hand och vice versa. En liten ändring kan vara allt som behövs för att ge dig ett nytt perspektiv på din text och på din historia.
  • Även något så litet som att byta typsnitt i din ordbehandlare kan hjälpa dig förbi tröga partier (Comic Sans är dock av mentalhygieniska orsaker ej att rekommendera). Just det här rådet är faktiskt också förvånansvärt bra om du håller på med korrekturläsning: Byt till en annan font, och plötsligen ser du mycket mer av det du tidigare sett dig blind på.
  • Att flödesskriva. Jag har haft bra resultat när jag suttit ner med skrivblock, ställt en timer på 20-25 minuter och bestämt mig för att reda ut något specifikt problem (en intrighärva, en karaktärsbeskrivning, ett händelsesförlopp...)

Har ni egna trick? Skriv gärna! Om ni deltar i #blogg52 och kommentarfunktionen jävlas igen, svara gärna i FB-gruppen. Ny bloggplattform är på gång.

onsdag 19 mars 2014

Neurossockar

I dessa tider av rättshaveristiskt kränkthetsvurmande bör jag kanske vara försiktig med att allt för lättvindigt använda en term som definierats inom psykiatrisk terminologi. Men jag tar en chans. Sue me.

Dessutom, termen ifråga är ”neuros”, och när den moderna sinnebilden av en neurotiker lutar åt Woody Allen torde fältet vara i visst mån öppet för tolkningar. Visst, min lilla neuros – om det ens är en sådan – är mycket beskedlig jämfört med de praktneuroser som till och från paraderas av större eller mindre profiler i sociala medier. Ping Birro.

Det hela började med att jag behövde sockar. Vanliga, diskreta och gärna billiga sockar. Då jag sedan länge har närt en djup avsky inför att beträda etablissemang vars specialitet är att sälja kläder, valde jag att förlägga min inköpsrond till en välsorterad butik inom verktyg, bygg, hus, trädgård, elektronik och fan och hans moster. Nej, inte giganten i Insjön.

Mellan gummistövlar och arbetssko med och utan stålhätta, yxor, sågar, vattenslangar och vindrutetorkare hittade jag det jag sökte: Sockar. Ett 7-pack. Billiga, rimlig kvalitet. De var även märkta med veckodagarna – på engelska visserligen, men ingen större utmaning för en polyglott som jag. (Kanske mer korrekt att kalla mig tri-glott, med svenska, norska och engelska, men ändå…)

Väl hemma var jag nöjd med mitt klipp i flera dagar, dock började glädjen efter en stund att naggas i kanten. Var jag verkligen tvungen att hålla mig till ”Monday”-sockar på måndagen? Vad om jag blandade lite? Min garderob har till sin natur en dragning åt det kaotiska, och det tog inte lång tid innan tvättlinan uppvisade blandade par, där en tisdagssocka oförskämd beblandade sig med en fredagssocka (eller än värre – en lördagssocka!).

Det slog mig att det här kanske var en liten vardagsneuros. Att jag inte borde låta den få fäste, i och med att jag som person inte egentligen är så väldigt neurotisk. Kanske jag bara kunde låta bli att bry mig – kanske min skamlösa användning av söndagssockar på en veckodag även kunde vara ett tecken på en viss ungdomlig upproriskhet!

Men tänk om någon såg? På jobbet till exempel. Eller på pendeltåget. Vad skulle de säga? Vad skulle de tro? Tanken störde mig mer än jag först torde erkänna, även för mig själv. Ett litet gruskorn i de dagliga rutinerna, en rubbning av vad jag trodde var rätt flexibla cirklar.

I långa perioder var jag mån om att inte använda mina veckodagsmärkta sockar ute bland civiliserat folk, dock var det ju så att jag hade införskaffat dem av en anledning: jag behövde sockar.

Numera har jag dock en lösning. Må vara att det är lite lätt neurotiskt, men de dagar jag nu har på mig något par av mina veckodagsmärkta sockar har jag också byxor långa nog att skymma dem.

Neurosbyxor.

fredag 14 mars 2014

Börja starkt, sedan (möjligen) öka

Hur fasiken startar man en blogg egentligen? Jag menar, första inlägget? Finns det någon tradition att följa, något klaver att trampa i, någon kutym att ignorera?

Nåväl. Jag får väl starta på det sätt med vilket jag trivs bäst: med att ge råd kring saker jag inte är formellt kvalificerad i. (Mejla mig gärna för tips kring aktiespekulationer och fondplaceringar!)

Jag skriver. Hela världen skriver - det verkar som var och en bär på om inte en generationsroman så åtminstone en deckare (en liten en). Och till och från när man skriver så sitter man med en JÄTTEBRA scen i huvudet, det är action och intriger och djupa karaktärsskildringar och boven - nej, bovens hantlangare, kommer in från vänster och det här blir jättebra men jag vet inte vad jag ska kalla varken hantlangaren, hens brylling eller taxichaffisen de pistolhotade för att komma till platsen. Scenen träder fram för dig, glasklar och vacker. Det enda som stör är att du inte för ditt liv kan komma på några bra namn.

Så vad gör man?

Det finns hjälp. För de som har tid och tålamod (och som skriver om miljöer som är mer eller mindre svenska) kan ett besök på kyrkogården vara inspirerande. Skriver man rysare är möjligen miljön en extra bonus. Andra källor finns - självklart - på nätet. En av de första jag hittade under mitt letande efter bra namn inom fantasy-genren var Rinkworks Name Generator - http://www.rinkworks.com/namegen/.

Det smått fantastiska skrivhjälpmedlet Scrivener (kommer med stor sannolikhet att skriva mer om detta unikum bland programvaror senare) har en egen inbyggt namngenerator, där man kan välja bland annat ut från nationalitet och kultur.

Beroende av vilken genre du är intresserad av kan resurserna kring namn på personer, städer och landskap variera rätt kraftigt. Mitt råd, som opublicerad dilettant inom skrivandet, är att du lägger lite tid på att hitta några sådana resurser, skapa några listor över namn som tilltalar dig så att du har något att välja på. Låt inte avsaknaden av namn störa inspirationen för din JÄTTEBRA scen.

Duger detta som ett första blogginlägg? Kommentera gärna!