Det är märkligt det här med musik. När jag var 16 flyttade jag för mig själv, köpte en nylonsträngare och "Lillebjørn Nilsens Store Gitarbok", och började utforska de möjligheter sex strängar och lite plywood av tveksam kvalitet kan bjuda på.
Något år senare införskaffades en elgitarr - en riktigt trevlig Fender Stratocaster (producerad i Japan - den var hälften så dyr som de mer "äkta" amerikanskproducerade stratocasterna). Under några år spelade jag i allsköns märkliga konstellationer, från grinig punkrock till blues, revymusik och storbandsjazz. Sedan dabbade det av - blev upptagen med studier och jobb, flyttade från bandkamraterna (som också till stor del tappade kontakten med musiklivet - livet är liksom sådan funtat).
Med några års mellanrum har gitarrerna plockats fram, jag har bytt strängar och avlägsnat det jävligaste av dammet, lirat lite och sedan glömt bort dem.
I höstas blev det av någon anledning annorlunda. Jag plockade fram min frus gamla klassiska gitarr och bytte strängar på den, rengjorde greppbrädan och började spela lite. Det var mer skoj än det hade varit på länge.
Ungefär samtidigt upptäckte jag punk-cabarét-artisten Amanda Palmer (eller "Amanda Fucking Palmer" som hon ofta titulerar sig själv), och såg i hennes musik något fulvackert och ärligt. Hon spelar ukulele.
Och nu har jag också en ukulele. Snävare ramar som märkligt nog ger större glädje.