Varför gör min hjärna så här med mig?

"3DTomo" by Tomograph at de.Wikipedia - Transferred from de.Wikipedia; de:Image:3DTomo.jpg were it was uploaded by the author. Licensed under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 via Wikimedia Commons - http://commons.wikimedia.org/wiki/File:3DTomo.jpg#mediaviewer/File:3DTomo.jpg

Naivt nog har jag för mig till och från - åtminstone i svaga stunder - att min hjärna spelar på samma lag som resten av mig. Att vilka processer det än är som härjar runt där inne på så är de mig på något sätt till nytta.

Naivt, jag vet. För egentligen är jag ju helt på det rena med att mitt undermedvetne motarbetar mig. Till exempel när jag ska sova. Ligger där, hyfsat sömnig, hyfsat nöjd med dagen, sluter ögonen och låter mig forslas bort till drömmarnas land... icke.

Plötsligen är det något minne som dras fram, någon pinsamhet från ungdomsåren som fortfarande idag har makten att få mig att grämas och att skämmas så jag nästan blir illamående. Alltså, du där, mitt undermedvetne, vad fasiken håller du på med egentligen? Jag ska sova nu, behöver vilan innan en ny arbetsdag, och vad gör du? Drar fram minnen som gör mig klarvaken, illamående och ångestfull. Tack så jädrans mycket.

Och andra gånger, också under täcket och med huvudet mot kudden. Trött, genomtrött, men tankarna biter varandra i svansen och vill inte sluta. Runt och runt och runt och runt utan förlösning, utan lösning, bara en evig cirkel av misär i depressionskarusellen min hjärna bestämt sig för att bli. Komplett med lite småfalsk musik från ett mekaniskt orgel.

Nej, mitt undermedvetne och jag spelar inte alltid på samma lag. Men till och från kan jag få lite hjälp därifrån. Som när jag tänker på något problem, eller försöker komma ihåg något där någonstans på utkanten av minnet. Då kan jag ofta slappna av, läsa något underhållande, spela en låt på ukulelen eller gitarren, och plötsligen får jag svaret.

Undrar på hur det hade känts om det undermedvetne hela tiden hjälpte till. Kanske lite som att ha en klok, envis och lite smågalen kompis som hela tiden är där.

Man kan önska.

Att söka lärdom

4,7 kilo kunskap.

Internet är här för att stanna, åtminstone för den överskådliga framtiden. Och visst, det finns nackdelar. Näthat, människor som utnyttjas, fördomar som sprids och stärks i olika mer eller mindre extremistiska diskussionsforums ekokammare. 

Men det finns mycket bra också. Information om allt möjligt (och omöjligt) är bara ett sök bort, och folk delar gärna med sig av sina upptäckter och sina intressen. Lärdomsinstitutionerna har också börjat utnyttja nätet - de första klantiga försöken kring internetbaserad utbildning minns jag från sent 90-tal, och dagens olika erbjudanden har en helt annan och fascinerande grad av sofistikation. 

Böckerna ovan hör till den första läsperioden i ett 60 högskolepoängs distanskurspaket vid Uppsala Universitet. Kursen är kostnadsfri (åtminstone för mig), det som krävs förutom behörighet är lite pengar till studielitteraturen, en del tid och rejäla mängder med självdisciplin (just där är jag lite nervös...). Höstens tågpendlingstimmar ser ut att få ett meningsfullt innehåll. Kanske många inte vet det, men som svensk medborgare kan du kostnadsfritt (förutom tid och studielitteratur samt möjligen resor till olika träffar) ta del av massor med utbildningar vid svenska högskolor och universitet. Ett privilegium jag varmt kan rekommendera att ni använder er av.

För den som vill lära sig olika saker finns otroliga resurser i Sverige, men också internationellt. Vid MIT finns OpenCourseWare för allt från humaniora till kärnfysik, Khan Academy har mycket populära lektioner inom matte och IT, och via Coursera kan du lära dig allt från musikteori till 'forensic science' (hett tips till spirande deckarförfattare!). Själv har jag under sommaren följt den nämnda kursen i musikteori (för att få bort lite rost), en kurs i musikproduktion och en mycket fascinerande kurs i hur man lär sig att lära - allt utan att lägga annat än lite tid i potten. 

Verkar som jag blivit lite lätt beroende.

Att förbereda en bortgång

Det är kanske bara veckor kvar nu. Vår äldsta hund visar nya knölar och tumörer nästan varje dag, och hon orkar inte med promenader längre. Hon har ont, det vet vi, men en av rasens säregenheter är en extremt hög smärttröskel. Hon döljer det bra, busar med valpen och den näst äldsta hunden, har dragkamp med filtar och tåtar. Flåsar mycket, men kommer gärna och vill ha klapp. Aptiten är finfin, och nu är det fallfruktsäsong. Äppelfis.

Vi försöker så långt vi kan att vara ansvarstagande djurägare, och vi vet att hon måste få somna in inom kort. Ska vi ta henne bort nu, när hon fortfarande värkar ha viss behållning av livet? Eller ska vi vänta tills hon faktiskt inte orkar mer, tills det blir uppenbart att lidandet är för stort?

Det är svåra frågor, och vi måste hela tiden hålla koll på vårt egna själviska önskan om att ha henne hos oss så länge som möjligt. Vi kan inte låta det göra oss blinda för hennes behov, hennes trivsel.

För det mesta kan vi tänka och prata konstruktivt och saklig kring det hela. Vilken veterinär vi vill ska göra det, om det ska ske här hemma eller hos veterinären. Andra gånger gråter vi. Det är liksom lite overkligt att försöka förbereda sig mentalt. Obehagligt, självklart. Men - tror vi - nödvändigt. Vi vill inte att hennes sista veckor ska vara fyllda med lidande.

Och det kommer att göra ont när hon försvinner. Det kommer att ta tid att komma över det, att ta sig förbi. Vi har inga barn. Vi har våra hundar.

Och om några månader kanske vi kan tänka på vår Tejde med vemodig saknad hellre än smärtsam sorg. 11 år är mycket för en sydafrikansk mastiff.

På den här bilden är hon mycket yngre - 3-4 månader bara - och har precis upptäckt att kaninens bur innehåller godsaker såsom stångselleri. Det är sådant jag ska försöka tänka tillbaka på i månaderna som kommer.

Snart...

Några få dagar till, och vår lilla Apus apus är klar för himmelen den blå. Kort blogg idag för att SOMMAR.