torsdag 25 september 2014

Dikter - Otrivsamheter


Lögn
Utgå ifrån att det är sant att jag ljuger
Utgå ifrån att min lögn är sann
Utgå ifrån att min list duger
Törs du lita på att jag gör vad jag kan?
Lita på att jag gör vad jag behagar
råkar du illa ut, hör att jag beklagar
Och om inget annat så lita på detta
att mina lögner är i sanning perfekta

Händer
Jag har blod på mina händer
det kan vara ditt
Du har blod på dina händer
det kan vara mitt
Du ler och låtsas som inget
jag med

Så vi fortsätter
Inget stort mirakel
Inget litet heller
Vi fortsätter
för det är enklare än att sluta

onsdag 17 september 2014

onsdag 10 september 2014

Phylum

Av grekiskans ord för stam har vi begreppet phylum (en mer korrekt svensk stavning är möjligen fylum, men jag gillar den klassiska stavningen). I Linnés hierarkiska systematik är phylum den näst högsta nivån - över den hittar vi rike, som i de gamla begreppen djurriket eller växtriket. Numera använder man tre riken: arkéer, eubakterier och eukaryoter, där vi i sistnämnda rike hittar både växter, svampar och djur. Vi själva.

Att det enligt nyare rön kanske har hittats ett helt nytt phylum kan inom biologin klassas som en Stor Grej.

Det är de här små gynnarna det är frågan om:
Bild från Ars Technica
Dendrogramma discoides, och Dendrogramma enigmata, i det (möjligen) nya phylumets ända familj, Dendrogrammatidae. Läs gärna originalartikeln - den hittar ni här:
http://arstechnica.com/science/2014/09/tasmanian-depths-may-have-been-hiding-unknown-animal-phylum/

Visst, nya arter upptäcks och beskrivs bokstavligen varje dag, och nya familjer och släkten kommer med hyfsat jämna mellanrum. Men en ny stam, ett nytt phylum? Enkelt sagt så kan man säga att ju högre upp i namnsystemet en ny term introduceras, desto större är avståndet i tid till en gemensam anfader. De här djuren, bara några millimeter stora, kan lära oss mycket om livet på vår bräckliga lilla planet.

Små djur, Stor Grej.

onsdag 3 september 2014

Perspektiv

Jag är vanligen inte en jätteglad person. Inte det att jag går omkring och fräser åt allt och alla - det är bara det att mitt standardhumör inte egentligen lutar åt "happy happy smile and dance"-hållet. Inte överglad, men heller inte grinig. Kalla det neutral.

Jag har inga problem med denna avsaknad av lycka. Lycka är överskattad - och möjligen en aning mytisk. Men till och från går jag från detta jämngråa humör till en mörkare och svartare modus. Jag har inte särskilt mycket kontroll över det. Visst, jag kan utöva en viss sorts självdisciplin och hålla mina tankar borta från de mönster och stigar jag vet leder vidare in i mörkret, och visst, jag kan medvetet söka situationer och stimuli som jag vet brukar få mig att må bättre.

Men det finns inga garantier. Dock finns det vissa saker jag kan göra för att få perspektiv.
Pale Blue Dot.png
"Pale Blue Dot" by Voyager 1 - http://visibleearth.nasa.gov/view_rec.php?id=601. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

I det högra lite ljusare stråket, ungefär halvvägs ner, finns en liten prick. Nej, det är inte ett dammkorn på skärmen. Bilden är tagen av rymdsonden Voyager 1. Sonden befann sig några snäpp utanför Plutos omloppsbana när bilden togs, ungefär 6 miljarder kilometer bort. Pricken är jorden. Vårt hem.

Carl Sagan sade en del bra saker kring den här bilden:
From this distant vantage point, the Earth might not seem of any particular interest. But for us, it's different. Consider again that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.
Citatet är från Sagans bok Pale Blue Dot: A vision of the Human Future in Space.

En liten blekblå prick. Där ryms vi alla, och alla som kom före oss. Människor som djur. Despoter och förtryckta. Glada och olyckliga. Detta lilla dammkorn är den plats där vi upplever allt. Denna lilla prick, så sårbar och utsatt där i den ofantliga rymdens kalla vakuum, den är allt vi har.

Till och från ser jag på det här fotot och tycker mig nästan förstå hur otroligt liv är. Och jag återfår lite balans. Mörkret finns kvar, men jag kan se det i ett vettigt perspektiv.