Jag är vanligen inte en jätteglad person. Inte det att jag går omkring och fräser åt allt och alla - det är bara det att mitt standardhumör inte egentligen lutar åt "happy happy smile and dance"-hållet. Inte överglad, men heller inte grinig. Kalla det neutral.
Jag har inga problem med denna avsaknad av lycka. Lycka är överskattad - och möjligen en aning mytisk. Men till och från går jag från detta jämngråa humör till en mörkare och svartare modus. Jag har inte särskilt mycket kontroll över det. Visst, jag kan utöva en viss sorts självdisciplin och hålla mina tankar borta från de mönster och stigar jag vet leder vidare in i mörkret, och visst, jag kan medvetet söka situationer och stimuli som jag vet brukar få mig att må bättre.
Men det finns inga garantier. Dock finns det vissa saker jag kan göra för att få perspektiv.
I det högra lite ljusare stråket, ungefär halvvägs ner, finns en liten prick. Nej, det är inte ett dammkorn på skärmen. Bilden är tagen av rymdsonden Voyager 1. Sonden befann sig några snäpp utanför Plutos omloppsbana när bilden togs, ungefär 6 miljarder kilometer bort. Pricken är jorden. Vårt hem.
Carl Sagan sade en del bra saker kring den här bilden:
From this distant vantage point, the Earth might not seem of any particular interest. But for us, it's different. Consider again that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.
Citatet är från Sagans bok
Pale Blue Dot: A vision of the Human Future in Space.
En liten blekblå prick. Där ryms vi alla, och alla som kom före oss. Människor som djur. Despoter och förtryckta. Glada och olyckliga. Detta lilla dammkorn är den plats där vi upplever allt. Denna lilla prick, så sårbar och utsatt där i den ofantliga rymdens kalla vakuum, den är allt vi har.
Till och från ser jag på det här fotot och tycker mig nästan förstå hur otroligt liv är. Och jag återfår lite balans. Mörkret finns kvar, men jag kan se det i ett vettigt perspektiv.